VUJ PER MU

Ibland kommer smärtan inte med ett skrik, utan med en tyst albansk accent. Som om någon helt enkelt inte svarade på telefonen. Eller raderade namnet, men lämnade doften av parfym på kudden. Den här låten låter som en inre monolog av någon som först förlät, sedan förstod och sedan ändrade sig. Ibland är det rakt på sak, som ett samtal på gatan vid en trappuppgång. Ibland är det ömt, nästan viskat, som om orden inte är avsedda för öronen utan för minnet. Här älskar man på riktigt, man blir uppriktigt arg, och man släpper taget... bara i teorin. Och ja, om det var möjligt att återvända, skulle ingen göra ”gabime”. Men musiken, precis som känslorna, återför även det som inte borde göra ont längre.